Röster om välfärden – Capio

Capio erbjuder ett brett vårdutbud genom sjukhus, specialistkliniker och vårdcentraler i Sverige, Norge och Danmark samt via digitala tjänster. I intervjun medverkade Britta Wallgren, Sverigechef och Henrik Brehmer, Kommunikationsdirektör.

Hur ser ni på den utveckling som varit?

– Det var roligare för 20 år sedan och hände mycket när lagen om valfrihetssystem infördes. Stockholm har drivit utvecklingen och visat att det går att göra saker bättre med mindre resurser. Numera betraktas de privata alternativen mer som ett hot, från att tidigare varit en hare/pådrivare. Det har blivit så mycket okunskap och ideologi.  Vi borde prata mer om hur vi ska kunna producera bättre sjukvård.  Vården klarar inte sitt uppdrag och det läggs för stort fokus på vem, istället för vad och hur man använder resurserna på bästa sätt.

Hur ser ni på samspelet mellan det offentliga och det privata? Skillnader mellan aktörer och roller?

– Det privata tillför innovation både vad gäller teknik och organisering samt kan ta långsiktig finansiell risk och därigenom driva sjukvårdens utveckling. Men, istället för att använda den strategiska resursen på rätt sätt, så väljer man att motarbeta. Problem med kompetensförsörjning har fördjupat klyftan. När färre ska ta hand om fler ökar kampen om resurserna och det privata ses som ett hot mot det offentliga som utförare.  Att sjukhusen ska vara tillgängliga 24-7, har jour och utbildningsuppdrag kan också skapa konfliktytor, liksom en del upphandlingar och vårdval. Det offentliga strävar nu efter att ta tillbaka kontrollen och begränsa vårdvalet. Märks även på förvaltningsnivå, inte bara i politiken.

Hur ser ni på effektivitet och kvalitet, styrsystem och ersättningsnivåer?                           

– Den medicinska kvaliteten är hög i Sverige, men det brister i tjänsteleveransen. Det gäller att optimera resurser, processer och organisering, men vi har en fragmentiserad struktur där varje region optimerar sina egna resurser. Det är ett bekymmer att vi har 21 system i landet, men vården kan inte förstatligas över en natt. Vi måste förstärka det vi har och bli bättre på att dela information och skicka patienter mellan regioner. Det skulle ge stor utväxling på kapacitetsutnyttjandet. Samverkan och standardisering genom gemensamma kvalitetsmål är att föredra framför centralisering. Beträffande ersättningsnivåer finns både bra och dåliga avtal – det ser olika ut – men avtalens längd och begränsningar vad gäller geografi och innehåll leder till kortsiktighet. Det är viktigt att ha en flexibilitet i avtal, som gör att man kan anpassa sig om saker förändras.

Vilka är de största utmaningarna inom ert verksamhetsområde? Vilka är lösningarna?

– Resurser och personal är de främsta utmaningarna och de gäller här och nu. Kostnaderna har ökat mer än BNP varje år. Var ska resurserna tas ifrån? Alla kan inte jobba inom välfärden. Vi måste hitta nya arbetssätt. Det har aldrig varit så många som jobbar i vården, ändå håller man på att jobba ihjäl sig. Utmaningen kan inte lösas med köer och dålig tillgänglighet.

Det finns en enorm kraft hos personalen. En engagerad medarbetare är dubbelt så effektiv som en nöjd. Tänk då hur det blir med en som är missnöjd. Dedikerad sjukvårdspersonal är guld värd men hyrpersonalkakan blir allt större. Personal upplever sig inte som tillräckligt betald. Vi behöver alltid personal och vill inte ta in folk kortsiktigt. Försäkringar och hyrmarknad har vuxit fram för att sjukvården inte levererat tillräckligt. Det var inte så det var tänkt.

Personalfrågan kräver ledarskap, engagemang på arbetsplatsen och införande av ny teknik – vården måste kunna erbjudas på ett annat sätt. Det måste bli lättare att göra rätt genom bättre besluts-/verksamhetsstöd och ändrade arbetssätt för att kunna ta emot fler patienter. Tilltro behövs till patienternas förmåga att själva dokumentera sin sjukdom. Digitalisering kan frigöra arbetstid genom bra hjälpmedel samt flytta vissa moment till kunden, exempelvis testa och logga värden. Men, viktigt jobba med rätt system, effektiva system och enkla system.

Sjukvården kostar, men det kostar även när människor är sjuka och inte kan jobba. Handlar främst om att få en ökad tillgänglighet till vård – inte att skapa ett nytt system. Bättre fokusera på det man har och utveckla det. Behövs en vårdgaranti på 30 dagar och att det är fritt välja vårdgivare om det inte uppfylls. Finns ingen anledning att patienterna ska låsas in i regionerna på dagens sätt. 

Tror inte att försäkringar löser hela problemet. Privata sjukvårdsförsäkringar ger inte upphov till köer, utan ökar tillgängligheten till vård för vissa och avlastar det offentliga. Men, det är svåra gränsdragningar och innebär att man betalar två gånger för vården. Tror att det är politiskt svårt att få igenom ett ökat inslag av försäkringssystem. Vi borde kunna få ut mer av befintliga resurser. Tror inte att vi ska fokusera på systemskifte i första hand.

Vilka prioriteringar bör politiken driva igenom? Vilka besked behöver näringslivet?

– På systemnivå behövs bättre informationsdelning och utvecklat samarbete mellan regionerna – borde kunna genomföras relativt snabbt. Skulle minska köerna och trycket på sjukvården dramatiskt. Ändra synen på hur man jobbar, sin roll i ett större sammanhang. Hur hjälper vi patienter på bästa sätt? Undvik suboptimeringar och fatta inte beslut som minskar tillgången till sjukvård. Förlusterna i välfärden är ett större problem än vinsterna.

Välfärden och näringslivet

Rapporten ”Välfärden och näringslivet” beskriver välfärdssektorns omfattning, utförande, utmaningar och betydelse, baserat på den stora mängd utredningar som gjorts av välfärden de senaste åren, kompletterat med aktuella faktauppgifter.