Röster om välfärden – Svenska Kommunalarbetareförbundet

Kommunal är det största medlemsförbundet inom LO, med över 500 000 medlemmar som arbetar inom bland annat kommuner, regioner och privata företag. I den här intervjun medverkar Malin Ragnegård, förbundsordförande.

Hur ser ni på den utveckling som varit?

– Det har gått åt fel håll vad gäller arbetsmiljö, personaltäthet med mera. Bemanningen har pressats, vilket leder till arbetsvillkor som personalen upplever som påfrestande, i synnerhet de som varit med lite längre. De som blivit anställda på senare tid har inte upplevt något annat, och tänker att det är ett normalläge.

Det långsiktiga tänket saknas i kommunal och regional verksamhet. Staten behöver gå in med mer långsiktiga förutsättningar. Bestäm vilken omsorg, skola eller förskola man vill se om säg 5-10 år. Idag drivs verksamheterna av kortsiktighet och utifrån ettåriga budgetar.

Marknadsutvecklingen inom välfärden har inte gjort att det blivit bättre. Vi är inte emot privata bolag, men vi är emot att man ska kan ta ut vinster i välfärden och vad det innebär. Om bolagen kan visa att man är konkurrenskraftiga i löner, villkor etc. skulle Kommunal vara mer positiva. Kommunal företräder samtidigt alla medlemmar, oavsett arbetsgivare.

Hur ser ni på samspelet mellan det offentliga och det privata? Skillnader mellan aktörer och roller?

– Det saknas tillsyn och insyn. Vi är kritiska till LOV som ger inbyggda risker för otrygga anställningar. Kundunderlag och ersättningar kan ändras snabbt. Det är alltid kommunerna som står med det yttersta ansvaret om det privata inte kan leverera.  Vi ser hellre starka verksamheter i egen regi och att man som i Lomma tar tillbaka verksamhet för att skapa bättre kontroll.

Vi ser inte att de privata aktörerna bidrar till bättre arbetsvillkor eller driver välfärdsbranschen i positiv riktning. Tvärtom är det fler deltidstjänster och svårt att se att man driver ett bolag om man inte vill gå med någon sorts vinst, vilket vår kongress röstat mot.

Samverkan mellan privata och offentliga aktörer utvecklades under pandemin och det vore bra för alla om samverkan kan fortsätta utvecklas. Rollerna behöver bli tydligare. Kommunerna behöver ta ett större ansvar som huvudmän och ställa tydliga krav. De flesta aktörer är engagerade och vill göra ett bra jobb, men välfärdskriminaliteten är ett stort problem. Vissa bolag lägger inte längre anbud eftersom priserna dumpas av mindre nogräknade bolag.

Hur ser ni på effektivitet och kvalitet, styrsystem och ersättningsnivåer?                           

– Kommunerna har för låga kvalitetskrav – ställer för låga krav på vad man får för skattepengarna. Det har varit för mycket tidsstyrningssystem som kanske var menat att ge brukaren det hen har rätt till, men som slagit fel. Anställda känner sig pressade och jagade. Den egna yrkeskompetensen kommer inte till sin rätt, utan man styrs uppifrån vad och hur man ska göra.

Det är viktigt att involvera personalen mer i verksamheternas förändringsarbete, istället för att anlita konsulter och liknande som berättar hur saker ska vara och gå till. Det upplevs att besluten tas över huvudet på de anställda. Det läggs mer och mer på de anställda, administration och andra kringuppgifter, och till slut har man inte tid till det man är utbildad till. Det är mycket problematiskt. Man förväntas göra mer, utan att bemanningen stärks.

Vi efterlyser långsiktiga och pricksäkra bidrag till verksamheterna. Arbetstidsdirektivet kommer att kosta pengar och det behövs för att få ihop bättre scheman. Vi kan inte fortsätta som idag. Arbetet behöver organiseras på ett annat sätt med tillräcklig dygnsvila och bättre arbetsvillkor. Kontinuitet ger kvalitet och där kan man jämföra med Finland, som har mycket mindre av visstidsanställningar och som därför också klarade pandemin bättre vad gäller äldreomsorgen.

Det är viktigt att värna yrkestrappen för att säkra kvaliteten. Prata om vad som skiljer ett vårdbiträde och en undersköterska, olika specialistinriktningar, vad för ledarskap som krävs och så vidare. Kanske differentiera personal och kompetens tydligare, men samtidigt värna status och värde på yrken. Vi har svårt att acceptera att det kommer in folk utan yrkeskunskap i branschen. Det skulle inte heller accepteras i andra branscher som till exempel byggsektorn. Men med den arbetskraftbrist som råder nu börjar arbetsgivare lyfta att andra yrkestitlar ska in i verksamheterna.

Vilka är de största utmaningarna inom ert verksamhetsområde? Vilka är lösningarna?

– Kompetensförsörjningen är den största utmaningen och bemanningsfrågan central, men hur ska det gå att rekrytera tillräckligt med folk? Varför inte locka med högre löner och bättre arbetsvillkor om man vill attrahera fler? Sedan är det helt avgörande att behålla de anställda man redan har. Enligt rapporten ”Personal som lämnar” vill bara 46 procent av dem som arbetar i äldreomsorgen och är medlemmar i Kommunal vara kvar i yrket om tre år. Vi behöver vända utvecklingen. En kronisk underbemanning och en usel arbetsmiljö är på väg att leda till en stor massflykt från svensk välfärd. Samtidigt jobbar en femtedel av alla undersköterskor på timme. Det är orimligt om vi anser att vi har brist på personal.

Välfärdsteknik kan vara en viktig hjälp i vissa arbetsmoment, men de anställda måste få vara med och utveckla tekniken och det finns en övertro på effektiviseringspotentialen. Tekniken kan aldrig ersätta personal som ska jobba nära människor och kommer inte att lösa utmaningarna vad gäller bemanning. Nya verktyg tenderar även att innebära nya arbetsuppgifter som kräver sin tid.

Vi behöver också bli bättre på att ta vara på de som står utanför arbetsmarknaden. Det krävs arbetsmarknadspolitiska åtgärder på bred front. En tredjedel av de som jobbar inom äldreomsorgen har utländsk bakgrund och är helt oumbärliga för verksamheten. Men, vi kan inte förlita oss på invandringen för att lösa problemen.

Det sägs att det inte kommer att finnas tillräcklig med personal. Men, är det en generell välfärd vi vill ha får man vara beredd att ta ett större ansvar och prioritera verksamheterna.  Välfärdsstaten byggdes upp från ett fattigare läge än idag. En långsiktig plan behöver sättas för hur man ska lösa detta. Ambitionen att lösa problemen måste höjas. Ingen vill söka sig till en verksamhet som man upplever att ingen satsar på. Det är viktigt att satsa för att locka folk, skapa hopp och framtidstro.

Det talas alltför lite om äldreomsorgen, efter ett kortvarig fokus under pandemin då många brister kring kontinuitet och bemanning kom fram i ljuset. Tyvärr har det inte blivit bättre. Det är en besvikelse att inte ens en pandemi kunde lyfta frågorna mer långsiktigt.

Det förekommer mycket samverkan, vilket är bra, men saknas ett tydligt agerande. Nu är facken överens, men vi behöver vi sätta en plan med SKR och branschorganisationerna. Finns goda relationer, men olika intressen. Gäller att förstå spelplanen och förhålla sig till uppdragsgivaren.

Vilka prioriteringar bör politiken driva igenom? Vilka besked behöver näringslivet?

– Vi behöver ta signalerna på allvar och dra nytta av lågt hängande frukter, såsom ökad involvering och medbestämmande av personalen, använda befintliga resurser bättre samt peka ut en progressiv riktning och hållning. Vi är bekymrade över bristen på ambitioner.

Välfärden och näringslivet

Rapporten ”Välfärden och näringslivet” beskriver välfärdssektorns omfattning, utförande, utmaningar och betydelse, baserat på den stora mängd utredningar som gjorts av välfärden de senaste åren, kompletterat med aktuella faktauppgifter.